Jag gråter en skvätt ibland

Jag ser mig själv som en ganska stark kvinna, jag går min egen väg och har skinn på näsan! Men ibland vill man faktiskt bara gråta! Brukar säga till migsjälv att inte vara vara larvig, det finns inget att gråta över, de finns de som har det värre.

Ändå brukar det komma en skvätt ibland, som när man smyger iväg på toaletten då rinner tårarna, så spolar man, tvättar händerna tårkar tårarna och ler mot världen igen. Eller när man går och lägger sig i en kall säng och släcker lampan, då brukar de också rinna.

Mest gråter jag över att jag inte orkar vara stark, för jag känner mig liten och svag. Och jag orkar inte ta alla beslut själv, jag orkar inte alltid le, vara positiv och den som tänker på andra.

Och så brukar jag gråta för jag känner mig så ensam. Jag har alltid varit ensam så jag är vän med ensamhet, har aldrig varit den populära tjejen som blev vald först, som killarna gillade, alltid varit reserven, den som kommit sist. Jag har aldrig varit den som fått någon för ingenting utan alltid kämpat men aldrig kommit först, förstår ni mig? Och det är oftast ok. Men ensamheten äter sakta upp en och då måste man få gråta ibland.

För man kan inte alltid vara stark. Nu har jag sagt det!