TROLLYWOOD

För nästan precis tre år sedan kom jag till min lägenhet i Trollhättan. Jag klev in och möttes av en enorm värme och gråa väggar där de förra hyresgästen hade spacklat igen stora hål i väggarna och försökt dölja det med att måla några nyanser av fel grå färg över det! De hade också lämnat några hemska klisterblommor på väggarna. Jag satt i trappan mellan övre och undre planet och funderade på vad jag skulle göra?

Så en vecka senare drog jag ner med skruvdragare, borr, färg, spackel, och hela renoveringskittet. Jag hade ett par baggy jeans som gick sönder och vart täckte med färg, ett gäng gamla event t-shirts och håret i en knut. Jag sov på tältsängen och fick ont i ryggen, jag satt i fönstret på mornarna och åt müsli. Jag hade en energdricka i ena handen och en roller med färg i den andra.

Doften av den lägenheten, blandad med färg och svett, och hur jag står där och tittar på den, min första 1:a hands lägenheten för att se vad den har för potential. All den förväntan som fanns att flytta till Trollhättan, att börja plugga igen, att träffa alla människor. Hur livet tog en ny vändning. Det var spännande, förväntansfullt, roligt och väldigt läskigt.

Blev klar några dagar tidigare med renoveringen och tog bilen hem till Stockholm. För Stockholm var ändå hemma. I Trollhättan skulle jag bara vara 1,5- 2 år, sedan skulle jag ju hem igen.

Idag, när jag står på samma ställe och kollar på den tomma lägenheten, efter att ha gjort allt igen fast baklänges, tagit ner hyllorna, spacklat igen hålen och målat väggarna igen. Så står jag där i den doften. Doften av hem. Doften av mitt eget. Jag kommer flytta många gånger i mitt liv, jag kommer på flera ställen. Men den här lägenheten var så fin! Och det är speciellt att lämna sitt första egna hem. Jag kommer sakna den lägenheten i hela mitt liv, men nu är det dags att stänga den dörren för att kunna öppna nya.

Hej då Trollhättan, I <3 You!

Do I dream of electric sheeps?

Ni vet ibland när det känns som om man sugs in i ett vakum? Först fungerar inget, sen har man flyt och sedan kommer det ett vakum, som om tiden är stillastående medan den rusar fram alldeles för snabbt runt omkring. Och man vet inte, man vet inte vad som kommer hända när man släpps ut! Det är oerhört frustrerarnde men samtidigt spännande, som om man väntar på den där eletriska stöten!

 Ibland bara händer saker för att det måste hända, människor kommer in i ens liv, påverkar en och sedan lämnar. Det är ens nyckelpersoner. Vi har alla nyckelpersoner i våra liv! Det är de människor som kommer in och påverkar oss så att vi ser saker på ett annat sätt, hanmnar på en annan bana i livet, eller bara hittar hem. Nyckelpersoner kan vara någon man bara träffar hastigt, man vet inte vem det är, vad den heter eller vad dens livshistoria är, man vet bara att den kom att påverka ens liv.
En del nyckelpersoner har man med sig längre på vägen innan de försvinner, några finns alltid med en.

 Jag har precis träffat en nyckelperson i mitt liv. Den personen vet inte om det, och kommer nog aldrig få veta det heller, men den insperation och den mening den personen precis haft i mitt liv går inte att förklara. Och just nu, just nu är jag i ett vakum. För jag vet att den nyckelpersonen har lämnat mig nu, och jag vet inte vad det är för väg jag blivit lämnad på.

 För just nu, just precis nu är jag på ruta ett, nu är allt ett oskrivet blad. Nu är det upp till mig för fortsättningen!

 Jag känner mig otroligt lycklig över att få ha haft den här personen i mitt liv, och jag känner mig otroligt ledsen över att behöva lämna den. Men allt händer av en orsak!

 Så nu ska jag iväg och "Live my dream"

Gothenburg must have it all!

Jag undrar om inte Stockholm börjar få mindervärdeskomplex!? Göteborg är just nu i världsklass och växer! Här finns Starbucks! Clarion Hotel Post! Den bästa filmfestivalen! Snart öppnar nya Pustervik! Här finns Ullevi dit alla världsartister kommer! Gothenburg Filmstudios! Way out West! Hey, förra året tog tillochmed Göteborg över Were the Action is! Jag menar, hallå! Göteborg is da shit!

Det enda Göteborg saknar är mig! <3

Isdraken

Mitt liv har kretsat kring filmen Isdraken väldigt, väldigt länge. Det började egentligen januari 2010, då jag läste manuset första gången! Sedan hösten 2010 så började arbetet med piloten för denna film, som sedan ledde direkt över på långfilmen.

Så mycket saker har hänt i mitt liv som har direkt koppling till den här filmen! Jag tog examen från filmarbetarutbildningen under denna film, det har varit min första långfilmsinspelning som anställd! Jag har jobbat jättelänge i Norrland! Jag träffade min kille och blev tillsammans och gjorde slut. Jag har fått lära känna otroligt mycket bra människor!

Jag har varit arg och förbannad, jäkligt ledsen, helt slut, men samtidigt haft enormt roligt, lärt mig massor och fått vänner för livet!

Det är inte slut än! Jag håller fortfarande på att skicka mail och ordna saker med denna film, men slutet närmar sig med braksteg, snart kommer den släppas ut till allmänheten beskådning och bedömning!

Jag såg filmen på sin världspremiär på Göteborgs Filmfestival Junior förra lördagen. Det var så enormt mycket känslor jag kände då. Saknad, sorg, glädje, triumf, lättnad.

Nu har känslorna börjat lägga sig. Jag inser att jag snart måste börja leva ett liv utan Isdraken och som följde i dess väg. Det är dags att ta farväl av den tiden av mitt liv, det är ett kapitel och ett avslut som jag måste lämna bakom mig. Och det smärtar mig faktiskt!

Och jag har kommit på en sak! Saknad av något är inte att vara ensam! Även fast jag lämnar många människor bakom mig nu, så finns de kvar i hjärtat, och några finns kvar som underbara vänner och kollegor, och just nu är det jobbigt, men i framtiden kommer jag se den här filmen med massa kärlek i hjärtat och minnas allt med glädje!

Tack för att jag fått vara en del av det här äventyret och er!

Utan Snö, Happy End och Simon och Ekarna

Alla Dessa tre filmer har jag varit med och jobbat på, och alla dessa tre är nominerad till Guldbaggar!

När jag började min utbildning hösten 2009 fick vi reda på att vi skulle ha ett samarbete med Polska Filmskolan, jag hoppade och grät i sängen när jag läste mailet för jag är en beundrare av den skolan, (Marmormannen av Andrzej Wajda är en av mina stora favoritfilmer, och han har gått den skolan, liksom Roman Polanski!). Det hela visade sig vara novellfilmen Utan Snö som vi skulle göra. Och som vi slet, som på bilden bredvid, det började ju snöa, i en film som heter Utan Snö, så vi fick helt enkelt sopa bort snön. En helt vanlig dag på jobbet!

Men det var mycket vi som klass fick gå igenom, helt nya, vi visste inte hur allt skulle gå till, oroliga men med väldigt mycket hjärta och hängivelse åt den här filmen! Allt var kanske inte alltid perfekt, men resultatet är enastående! Jag är enormt stolt över att få vara en del av denna film, och jag önskar av hela mitt hjärta att den kommer vinna!

Simon och Ekarna, oj, här kom jag in som praktikant, och var lite här, lite där och lite överallt, framförallt var jag hela tiden rädd att missa något och inte lära mig något. Men det visade sig att jag faktiskt lärt mig massor av denna film, och när jag såg den på bio insåg jag att jag gjorde nog ganska mycket ändå, men mest alla dessa småsaker! Tycker det är enormt roligt att få vara med på ett sådant stort projekt och nog kommer den vinna några baggar, den är nominerad hela 13 gånger!

Happy End, denna film tycker jag är så enormt stark, och jag verkligen älskade att jobba på den! Människorna, arbetsättet, det var sådan perfektion på ett sätt, som om man verkligen skapade något tillsammans, en fin, vacker och fantastisk film! Jag tycker nog den var värd mer än 3 skådespelar nomineringar, och jag hade önskat att Malin Buska hade blivit nominerad. Men nu håller jag tummarna för dessa tre!

Tänk! Det är ju helt fantastiskt att man redan hunnit vara med på 3 filmer som blir nominerade till Guldbaggar! Hur kommer det då vara om ett par år?? Wow!

New Year, New Life, New Dreams

Jag brukar gilla nyår! Det är en chans att tacka det gamla året och lägga det bakom sig, bra eller dåligt och ta de erfarenheterna in i det nya året och börja om fräscht igen!

Ni förstår, jag brukar alltid ha en plan, på någotvis, önskningar, förhoppningar allt sådant! Förra nyåret visste jag att jag snart skulle gå ut från Filmarbetarutbildningen och direkt slängas in på långfilmen "Isdraken" med allt som det innebar. Första riktiga filmjobbet, klara sig själv! Åka upp till Älvsbyn i Norrbotten och jobba där. Det var både läskigt och spännande! Som person var jag ganska trött och kände mig ganska ensam och faktiskt ganska osäker på många saker. En livs-stress kanske?

Det var så mycket som hände där i början av året, jobbet, kaoset, ensamheten, skuldkänslor, kärlek, magi, passion. Tänk att det tog mig 25 år och sedan ett jobb i Norrbotten för att hitta min livs största kärlek!

Året började inte toppen, sen var det en ber och dalbana som mest gick upp! Ett halvår in gick berg och dalbanan ner igen, fort. Det är väl ingen hemlighet att jag inte mått så bra i år. Det har varit så mycket känslor som rivits upp inom mig som jag har hållit borta i så många år! Jag har ställts inför saker som jag aldrig skulle hända mig. Jag har inte alltid reagerat rätt på dem. Och svårast är nog att jag alltid stålsatt mig och klarat mig själv, men nu var jag tvungen att känna allt och upptäcka att det stöd jag trodde fanns, kanske inte var där alls.

Här börjar det gå väldigt mycket upp och ner i berg och dalbanan må jag säga! Och de sista 4 månaderna störtdök det bara neråt, neråt, neråt.

En berg och dalbana kan man kliva av, det kan man inte med livet. Däremot finns det beslut som man måste fatta. Man måste göra avslut för att komma framåt.

Här kommer mitt problem, när avslutar jag? Jag har ingen plan för 2012, det ligger inget där och väntar på mig. Faktum är att jag tror 2012 kommer bli ett tufft år för mig.

Jag behöver kärlek, jag behöver stöd, jag behöver uppmuntran! När jag ser tillbaka på 2011 är det allt jag önskade från det året, men ju mer jag behövde det, ju mindre fick jag. Så hur börjar jag ett nytt år med att behöva det jag behöver mest, när allt jag gör, gör att jag misslyckas få det?

Älska mig mest när jag minst förtjänar det för det är då jag behöver det som mest!

Djupa andetag och en dag i taget, 2012 let's see what you have to bring!

Yoy Better Hurry Up, it Soon be Christmas Day

Jag brukar fyllas av sådan glädje när jag har mitt hem proppfullt med kassar av julklappar att ge bort! Och i år har jag redan kommit upp i 3 stora kassar (ni vet sådana där stora plastkassar man kan handla på butikerna nuförtiden som är större än den största papp-påsen?!) allra redan och då har inte alla julklappar jag tryckt hem från internet dumpat ner i min brevlåda!

Jag använde nästan hela dagen igår åt att omsorgsfullt slå in alla, det är nästan ett heltidsarbete vill jag säga! Först börjar man ju fundera på vad personen vill ha, vad som skulle passa och göra den glad! Sen måste man hitta det och köpa det även fast plånboken känns alldeles för ansträngd, och så sitter man sedan där, med papper, sidenband och lack och slår in dem så fint man bara kan för att ge bort en bit av sin kärlek till de man tycker allra mest om!

Och julen är ett sådant ypperligt tillfälle för mig att få baka! Jag har redan hunnit med 4 st vörtbörd, 2 fantastiska fruktbörd, pepparkaks-skorpor och polkagrismaränger! Men shhh, lite ska jag ge bort i julklapp ;)

Mitt hem är fint dekorerat och det doftar jul! Vad mer kan man önska sig?

Ja, det låter kanske konstigt, men jag fick en släng julångest, av något konstigt slag. Först blev jag bekymrad över hur i all sin dar jag ska få med allt detta upp till Stockholm! Sedan tänkte jag på min norrlänning som inte alls gillar julen, tvingar jag honom till det bara för att jag älskar julen och har fixat så många klappar?

Och framförallt så fick jag en släng ångest över vem jag ska dela all min glädje med? Vem blir glad för dessa klappar, godis och mitt pyssel? Vem vill dela min bakglädje och inredning och värme? Vem gör jag allt det här för?

Jag inbillar mig att julen är till för att visa dem man älskar hur mycket man rår om dem, och tillfälle att visa ett stort hjärta för de som har det värre än en själv. Men kanske är julen självisk? Kanske gör jag allt bara för migsjälv och blir besviken när ingen uppskattar mina gåvor och jag själv får en diskborste i julklapp?

Vad är julen till för?